Essä: Om felexperters värdefulla livserfarenheter

Hur, och VARFÖR, blir man felexpert? :O Och varför kan en sån så ofta vara en källa till en enormt unik och värdefull kunskap? 

Jag har sysslat med system av exakt logik sen jag storögt testade en av de Sinclair ZX 100 som min högstadieskola i Mörrum satsat på att köpa in på åttiotalet. 

Den skinande, glänsande, exakta världen lockade mig förstås, eftersom jag ofta gillade att TÄNKA ut exakt hur saker funkade, men inte var så bra på att UTFÖRA saker exakt. Här var en maskin som kunde utföra exakt ÅT mig, om jag lärde den exakt vad som skulle göras. Perfekt! :D 

Och på den vägen växte datorintresset till sig genom allehanda galna hobbyhack - alltså program som man hackade ihop med vänner bara för att det var kul. 

Jag blev släktens första universitetsstudent, till farfars stora glädje - han var allmänintresserad och omtyckt cykelreparatör och by-filosof och uppfinnare i Jämshög i Blekinge. Att ibland frejdigt våga göra eller säga "fel", på precis rätt sätt, hellre än att vara Ängsligt Korrekt, har jag alltid uppfattat som en slags Blekingsk konstform.  

Jag gick nästan hela Datortekniklinjen på Linköpings Tekniska Högskola (Högtekniska lekskola, som vi sa. ;), vilket sammanförde mig med många fantastiska intelligenta knäppa nördar - med högst olika former av socialt användargränssnitt - som ändrade mitt liv.

De hade alltid varit udda, och de flesta hade blivit oförstådda och mobbade sönder och samman på högstadiet i sina respektive småhålor, och gillade därför förståeligt nog inte Vanligt Ointelligent Folk. Men varandra. Och datorer.

Alla gillade de faktiskt också det alltid förväntade stänket av kaos i ordningen, som de märkt alltid, undantagslöst, uppstår i de ogenomtänkta ytterkanterna av ett logiskt system. Undantagen. Hyllade kaosgudinnan och hojtade glatt "all hail Eris!" när programmet kraschade eller systemet gick ner på ÄNNU ett svårförutsägbart, men i efterhand fullt logiskt, sätt.

Med tiden och tediskussioner med en älskad vän som läst filosofi fattade jag att "undantaget som bekräftade regeln" faktiskt var bevisbart. Matematikern Kurt Gödel satte strax innan andra världskriget en logisk kniv i ryggen på det projekt av logisk positivism som den lika arroganta som hyperintelligenta Ludwig Wittgenstein och andra försökte bygga upp - en slutgiltig, logisk representation av hela värden och allt i den.

Men Gödel kom med två teser  med lätt förståeliga bevis för att alla logiska system var antingen inkompletta - eller innehöll självmotsägelser.

Hackern i mig fnissar varje gång den i andanom hör de ljud av misstrogen frustration som alla blåögt hoppfulla "rationella plattskallar" som Spinoza kallade dem, måste släppt ur sig när de såg de här bevisen, och att de höll.

Jag började arbeta som programmerare för ett litet studentrumsstartat konsultföretag 1999. Kring 2000 hade jag jobb, flickvän som jag älskade - och min första och djupaste  utmattningsdepression. Till slut, för några år sen, lyckades jag tillsammans med en fantastisk terapeut debugga mig själv - det svåraste jag nånsin gjort. Fick adhd - diagnos, och debuggade vidare (vad fan är det NU som går snett då... Jo! Aha! OK... Så HÄR då?), läsande på additudemag.com (mycket no-bullshit och rättfram info), och en bra läkare som lät mig pröva fram till en medicinkombo som funkade. 

Under dessa år har jag jobbat på i nästan alla yrken inom IT, ständigt närmare människorna, både programmerare och användare... Och därmed felen. De mänskliga. <3 Jag jobbade som testare/QA, och lärde mig tacksamt filtrera ut den viktiga ledtråden ur vad skräp som helst för buggrapport. Och skriva en egen som en programmerare oftast kunde ta rakt av och rätta stabilt utan en enda följdfråga. 

... *Som* jag önskar att det jobbade såna felrapporthanterare i våra offentliga system - a-kassa, Arbetsförmedling, Försäkringskassan, vården! Inte bara webbtjänsterna, alltså utan tänk att få felrapportera själva *systemen*! Vi MÅSTE hamna där. De måste lära sig massor från IT-branchen. 

Sen jobbade jag som IT-support på platsen för en vaccinationscentral vi satte upp i Skäggetorps kyrka.. 

Vilket var en grundlig och kul övning i all sorts oväntad felhantering, som jag ska skriva mer om. 

Vi datasnubbar är numera grundligt vaccinerade mot tanken på att klämma in alla människor i ett perfekt system. Alla system måste ha "nåd" inbyggt - en möjlighet att påpeka att saker blivit absurda och att ett ogenomtänkt "corner case" inträffat, och man därmed måste aktivera  undantagsregler och runda systemets normalfunktion för att inte resultatet ska bli precis motsatsen av det man försökte åstadkomma. Det har plötsligt och helt okänsligt resulterat i en horribel paradox. 

Dock verkar det som om  administratörer och såna  ständiga ordningsskapare som nu verkar utveckla Sveriges system aldrig hört talas om att Den Enda Ordningen skulle kunna gå till överdrift och drabbas av paradoxer. 

De vet och känner troligen inte det här i ryggmärgen, som vi. De har inte läst filosofi eller Gödel. De har inte byggt många tiotals system och märkt vad som ALLTID, överraskande, tenderar att hända. Tills man ger upp och börjar förvänta sig det.

För att - Björnssons komplexitetslag - 

- varje system som modellerar vår komplexa verklighet och alla våra komplexa människor! med tillräcklig noggrannhet, är alldeles för trögt och tungrott att handha, underhålla, uppdatera och förbättra. 

Och även då innehåller det garanterat corner cases där det blir absurt. 

Blandar man in säkerhet också blir det etter värre. Ju större garanterad säkerhet, desto bängligare och mer outhärdligt oanvändbart system. Oundvikligen.

Och erkänner man inte såna undantag, utan omsvep, när de händer, och gör så att det funkar i stället - då blir man faktiskt omänsklig. En okänslig del av systemet. Oförmögen att fela rätt när det behövs. Det man är DÄR för som människa - att addera mänsklighet och omdöme. Måhända gör man det på order eller aning uppifrån, men då måste man eskalera.

Eftersom egen mänsklig kreativitet eller eskalerande uppåt i oväntade situationer numera så sällan vågar erkännas explicit som en naturlig och mycket positiv feature hos människorna i systemet - till exempel tas upp i reservrutiner så att man får stöd att våga - behövs tydligen denna blogg. Här går jag igenom ett antal olika vanliga scenarion ur min erfarenhet, och lär ut mitt specialfokus - hur fel egentligen funkar. För jag har sett dem alla, och gjort de flesta.. Typ. ;) 

Och vad de kan vara BRA för - att hitta överraskande ny kunskap utanför boxen, som kan leda till nya förbättringar. För har man ständigt ögonen med sig och observerar utan att döma, kan man märka att i alla fall DELAR av felen blev helt rätt, till och med rättare än vanligt! Och ibland går dessa delar att isolera och integrera rakt av, ellerså vet man i alla fall mycket mer om exakt hur problemet är format än om ingen vågat riskera göra fel. Därför är både felrapporter, om än ångande arga, och data kring exakt vad som hänt när fel gjordes en resurs av rent guld, och måste hanteras så. Och om man försöker uppfostra personalen samtidigt lär man inte få se röken av dem mer. 

Några teman: 

- Varför det blir fel - ofta av absurda, intuitiva och grundligt roliga anledningar. Och djupt, djupt mänskliga. <3 

- Hur alla system kan och måste göras feltoleranta. 

- Och hur man kan vara mänsklig i ett system, och försvara människorna som det hanterar - i stället för att bara kalla systemet ofelbart.

... För vid nästa gångs eventuella  Nurnbergrättegångar, när det gått horribelt fel, kommer det annars att heta "jag gjorde bara mitt jobb" i stället för "jag följde bara order". Och det kommer att funka lika dåligt som argument, så vi vill verkligen, alla, att vi aldrig  hamnar där. Så lika bra att börja lära oss våga göra fel - nu. Nåt annat vore - fel, helt enkelt. - Hej Gödel!